lindar00s

Jag hade Uni till nio ikvall, sen tog jag bussen och gick till Konrad m.f som satt på en Irish pub på Garden City och drack en stor Cola.

Klockan ar nu 23.20 och jag ar hemma. Har haft en lite tuff tid och mer tuff tid komma skall. Hehe!
Jag onskar mig en blogg dar jag kan ta bilder med min iphone och lagga upp inlagg och bilder med den.
Ska ta och kolla upp det. For som det ar nu så hinner denna busy women aldrig skriva. Och ta bilder.
Fast jag egentligen vill.

Imorgon ar det fredag och det ar fint! Jag ska antligen byta min mobil så jag kan lyssna på musik.
Och gå i skolan nån timme och plugga. Men annars blir det en kul helg!

Ska åka ner till Surfers och alla basta vanner och hanga på lordag och på sondag ska jag spela tennis!

Ha de fint!
Vi ses nar jag fixar ny blogg. =)

Kram!

Konrad har snott min dator med sig till Sydney så jag får skriva utan svenska bokstaver. Det ar tomt utan honom. Jag ar så glad att vi ar har tillsammans, att vara utan varandra ar ett helvete. Såklart vanjer man sig men idag ar tredje natten och I dont like it. Men han ar tillbaka imorgon och då ar allt som vanligt igen.

Allting kanns bra på uni nu, har lagt upp en plan och den ska foljas. Det ar sjukt vad organiserad jag ar. Kanner mig taggad och langtar så mycket till denna terminen ar over och det bara ar en till med hårt plugg. Men vill man något så kravs det kraft och mod. Så nu kor vi!

Om en vecka ska jag ha presentation om marknadsforing. Så nu ska jag gora research om IKEA.

Gonatt och ha en fin dag!
Kramkram!

idag har varit en tung dag. det ar svårt att lasa en master. ibland undrar jag vad jag skulle det for. mest for att jag kan antar jag och for att jag ville kunna åka hit med min babe!
jag pluggar i princip varje sekund, forutom nar jag ater eller sover. och lyxar till det med vanskaps tid!
men jag trivs. och allt kanns jattebra!

idag klurade vi på frågor i marknadsforing.

sen åkte jag bussen till south bank och motte Spring. hon ar så sot!
vi satte oss och drack en kanna ol och pratade om vad som hant sen vi sågs sist!
sen kom Konrad och vi åkte till West end och åt Vietnamesisk mat. det var sådar.

nu ar klockan snart 11 och jag ska sova så jag kan gå upp imorgon och plugga igen.
yeaj, som jag langtar.

ha en fin dag!
puss

Så, nu bor jag faktiskt här, på andra sidan jorden. Det är en cool känsla.
Jag och Konrad har flyttat in i ett jättefint litet "townhouse" med pool och gym. Tror knappt man kan bo bättre som student, =). Jag ska ta ett par bilder en dag, lovar!

Första veckan i skolan är över och det känns helt ok, kommer bli galet mycket att plugga men I can do it!
Vi är ganska få master studenter och vi är en blandning av 28 nationaliteter. Jag gillar de!

Ikväll, lördag kväll, spenderas framför boken "Global Marketing Management" och jag är inte van att läsa avancerade böcker på engelska så det tar sin tid. Men jag lär mig massor. Har läst 17 sidor idag, hehe! Sakta men säkert!
Hade hellre spenderat dem på stranden med Malin, David, Anine och Dylan men det ösregnar så vad kan vi göra, läsa böcker och bli klokare. Ja!

Känner mig som en riktig geek, men det är ok. Jag ska göra karriär och då får man göra vad som krävs!

Ha en fin helg!

Puss

Sitter på Stansted flyplats, klockan är 5:44 på morgonen, visserligen svensk tid, vilket betyder en timmes längre väntan här, men jag har mått bättre i mina dagar. Kroppen är i obalans. Det har varit stressiga dagar och så helt plötsligt är allt bara över och jag är här, på väg till andra sidan jorden, för att bosätta mig ett tag. Konrad ligger och sover på golvet, jag somnade till en liten stund men alla människor runt en gör att det känns lika bra att klara ett par timmar till i vaket tillstånd, så jag kan sova på flygplanet.

Igår hade jag min examen, vi presenterade äntligen vårt exjobb om Zambia. Det var nervöst, men åh så skönt när jag var klar. Jag och Björn hade en tapper skara människor som stöttade oss i salen, familj och engagerade Mpongwe folk! Vi fick väldigt bra kritik och som jag stressat med denna uppsats de senaste månaderna. Kommentarerna på uppsatsen var väldigt få, fantastiskt! Jag är faktiskt stolt över mig själv, över min insats och vår resa och allt det inneburit. Nu är jag ingenjör!

Vi satte oss med mamma och pappa och åt italienskt efter, jag fick ett par hejdå-kramar och sen bar det av. Vi träffade Konrads två tjejkompisar på flygplatsen och blev pepp och glada! Flyget hit gick super och nästa flyresa kommer förmodligen gå fort, jag är så trött så det gör ont.

Vi hörs snart!

Pussokram

Alright, I was thinking about writing in English from now on, but Im not sure.
Maybe its good for me to keep the Swedish so I get a bit from home when Im away.

Jag har seperationsångest de flesta dagarna nu. Som att jag langtar men andå inte vill. Eller jag vill så mkt att jag spricker. Jag vill leva i varmen, leva med min kille, inte ha ont i mina hofter, kunna åka och bada varje dag om jag vill och jag vet inte, allt det dar man gor dar det ar varmt alltid. Sen samtidigt ar Skåne hemma, kommer alltid att vara. En trygghet som ar laskig att lamna. Men nu gor jag det. For vår skull. Så det ar så!

Jag har allting ordnat nu, andå har jag sår i magen, som svider. Visum ar fixat, fram till Augusti 2012. Skolan ar jag inne på, boende ar klart. Allting loser sig, jag vet det. Men det ar andå en stress som ligger och gnager.

Helgen, sista helgen i vår lagenhet var underbar! Vi hade alla de basta vannerna har i fredags, sommartema och gammal pop. Det var fint! Jag kommer sakna dem, så in i.
Lordagen var mys med bror och hans Lina, hur bra som helst. God mat, spel och P3 guld.
Sondagen var vi med Caroline. Det ar nog det som ar varst, att vi inte bara kommer kunna ses sådar. Som vi alltid har kunnat.

Idag ar det solsken, jag går runt i shorts hemma och vi ska packa ner saker i kartonger idag.

See ya!

när jag tänker efter så förstår jag varför jag får panik varje gång jag är mer än 2 veckor i Sverige. inte panik för att jag ogillar landet, mer för att jag inte trivs och inte kommer in lika lätt i allt som förr. när man far och flyger som jag gör så försvinner människor ur ens liv, de går vidare utan en. vissa vänner stannar, vissa har ny pojkvän när jag kommer hem. saker händer ju här medans jag flyger runt och gör saker i andra delar av världen. och det är ju jättebra, så klart, alla måste leva sina liv. det blir bara så svårt att komma in i en rutin när jag kommer hem. så svårt att bara ringa helt plötsligt och säga, ska vi fika. för vad pratar man om efter så lång tid. jag blir lite nervös och tafatt och stannar hellre hemma med en kopp te.

året 2010 har varit det sjukaste hittills i mitt liv. när jag åker till Tyskland i december är det de tionde landet i år. 10. och jag har ju mer eller mindre verkligen varit i länderna och sett dem. och nu är jag hemma och svär över vintern som alla andra. ibland när jag ska sova försöker jag resa tillbaka i tankarna. till när vi badade nakna, i 10 gradigt vatten, i fjorden på Nya Zealand för att vi hade ingen dusch. eller när vi matade hajar på Fiji, eller när vi bodde på bushcamp i Noosa, Australien. eller den 4 mars när vi gick ut i Bendigo som vilken vanlig kväll som helst och jag träffade mannen i mitt liv. när vi var i Sydney på vår första resa, som var magisk. Och när han följde med mig hit för att jag skulle göra färdigt mina studier. när vi hela augusti månad levde i vårt egna, lånade, hus på landet och kunde vara bara med varandra i den grönskande svenska sommaren.

nu bor vi tillsammans.
i malmö.
vi har det helt fantastiskt, nästan varje dag.
han är den jag vill leva med.

efter det åkte jag till Zambia. en resa som var så mycket mer än en resa. det var det sista på min utbildning, en resa i tid och rum. det var många gånger en shock. allting var så annorlunda. men vi träffade många underbara människor som delade med sig av sin tacksamhet till något så litet som mat på borde varje dag.

nu är jag i ett vägskäl.
mycket kan hända inom snar framtid, så häng på!

Linda

Detta är ju också så sjukt försenat, men bättre sent än aldrig.

Det har hänt så mycket så jag vet inte var jag ska börja, men det är nog bäst att ta det i ordning. Vi åkte till Chimfunshi sactuary helgen innan denna, tillsammans med våra goa läkarvänner från England. Vi fick låna deras gamla toyota 4 hjuls drift och med på vägen fick vi två extra däck, bara för att vara på den säkra sidan. Resan gick jättebra, förutom att vi tog fel och var på väg in i Congo, vilket hade varit mindre bra och att minst 6 timmar spenderades i en sjukt varm bil. Väl framme fick vi en chock, det var ett jättefint camp med fina stugor där vi alla fick varsitt rum. Vi träffade ett par riktiga djurvänner, kvinnan som drev det sedan 30 år tillbaka var fantastisk! Hon hade förutom 120 chimpanser även en flodhäst hon tagit hand om sen hon var 5 månader. Riktigt coolt, varje dag fick hon 2 flaskor varm mjölk och idag väger hon 20 ton. Flodhästar är kända för att vara ett av världens farligaste djur men vi fick här bevis på att det är bara för de är så extremt överbeskyddade mot de som de bryr sig om, som sina barn eller i det här fallet kvinnan som varit som flodhästens mamma hela livet. Så fort något händer henne kommer detta gigantiska runda djur springande för att de så allt är okej och slickar henna på armarna! Jag blev rörd till tårar, det var så fina historier. Vi bestämde oss för att göra en bushwalk tillsammans med chimpans babies. Det var bland det bästa jag gjort i mitt liv! Vi 4 gick in och de släppte ut en skara på 5 som var mellan 3 och 8 år. De är så fantastiskt söta och kramiga så det finns inte. De går fram och sträcker upp armarna så man ska ta och bära dem. De stora valde bara killarna och red på deras axlar, de små valde mig och becki och satt mot höften som ett barn! Så den turen var magisk och på kvällen grillade vi och hade hur mysigt som helst!

Sen har tiden rullat på, vi hade avskedsmiddag för Maria och Tom på tisdagen och åkte till Livingstone tidigt onsdag morgon. Bussresan var speciell, vi var de enda vita och de börjar varje resa med att be tillsammans och sjunga. Sen satte de på lokala musikvideor med gospel och spelar på full volym hela vägen, i timme efter timme. Björn fick i princip panik på slutet =). I Lusaka fick vi nästa chock, vilken hemsk busstation, hundratals människor i en enda röra och alla försöker prata med en och visa en var man ska och frågar tusen frågor. Vi lyckades få biljetter för nästa busstur och ätit lite skabbig mat, sen var det 7 timmars gospel igen. My god! Vi var framme i Livingstone klockan 8 på kvällen, resan börjades 5 på morgonen! Glada blev vi dock när vi kom fram till backpacker stället i stan, det var jättefint! Torsdagen spenderades på Zambias sida av Viktoria fallen, vilket var otroligt vackert! Det är torr tid nu så det finns inte mycket vatten, så vi gjorde en vandring med lokal guide till Livingstone Island, genom forsar och bäckar. Underbart vatten, klart och friskt! All sten runtom är Basalt, en vulkanisk sten som är svart i färgen. Det naturen skapat av den stenen är häpnadsväckande, djupa pooler och hål på flera meter. Geologi javisst, hehe! På fredagen tog vi våra ryggsäckar och gick in i Zimbabwe, det är en bro över Zambezi river som delar länderna åt. Varma och svettiga kom vi fram till campen i Victoria falls, som byn heter på den sidan. Det var fint och vi badade och åkte på eftermiddagen för att se fallen från andra sidan. Zimbabwe är ett land som brukade ha massor av turism och är därför väldigt van att hantera folk, allting där kändes mer modernt och de människorna som jobbar där berättar gärna om korruptionen (på 6000%) och att de sedan förra året införde Us dollar börjat komma tillbaka. Det är fortfarande ett förtryckt folk men de är positiva och jobbar 12 timmars dagar med 3 dagar ledigt under en månad. Det finns en vilja, =), så snart så… 60% av Zimbabwe är täckt av national parker, så de har massvis med djur. Till skillnad mot Zambia där alla djur har dödats och man bränner ner all skog. Jag såg inte ett enda vilt djur under hela tiden i Mpongwe, så man har en annan känsla för att bevara i Zim. Victoria fallen från andra sidan var mäktigare, det är enda chansen att se ”the main falls” helt och det är världens högsta och största vattenfall, mäktigt! Tusen bilder får visas när vi kommer hem, går inte att ladda upp, Afrikas internet är lika segt överallt.

Så lördag gjorde vi en heldags safari till Chobe NP i Botswana. Det var sjukt coolt! Vi åkte båt på Chobe river och såg hundratals elefanter. Flodhästar är nog coolaste djuret, de ligger och lurar i vattnet och är så feta!! Giraffer, buffalos, antiloper och stora vildsvin. Enorma örnar, asätare, aldrig sett något så stort flyga i mitt liv. Och såklart feta krokodiler som lurar i sandkanten. På eftermiddagen, efter världens bästa lunch, åkte vi på 4hjuls safari. Det var inte lika coolt men vi såg massor av giraffer, vilket var häftigt nog! Kvällen spenderades på shoestring, ett riktigt backpacker ställe där folk från hela världen samlas tillsammans med lokala bybor. Skön mix! Några balla rasta killar spelade bongo trummor och folk shakade rumpan!! På söndagen var vi slappa halva dagen och sen drog vi till en krokodil farm vilket var den största missen hittills. Usch, det stank och vi trodde de räddade krokodilen som sen skulle ut i de fria, men nej, de föder upp 1000 tals och dödar dem var 3e månad, för skinn och kött. Mass-slakt med andra ord. Men jag fick se ett lejon för första gången i mitt lov och hålla en baby krokodil. Sen tog vi oss tillbaka över bron till Livingstone och vårt Zambia. Det är på tok för varmt, ca 38 grader i skuggan så jag dör i princip varje sekund. Hatar denna hettan så jag lever i poolen. Björn är på rafting just nu, jag hade inte råd så jag badar, solar och njuter!

Imorgon fyller jag 26 år, vilket vi ska fira med att träffa våra vänner från Mpongwe som alla är här nere. Ska bli mys! Längtar hem dock!!

Ta hand om er, nu ska jag ta ett dopp!

Jag känner att jag börjar leva afrika nu, om man nu kan leva det. Allting går långsamt och människor har alltid ett leende på läpparna. Jag börjar gilla det. Även om jag känner att det finns så mycket som saknas här, så många självklara saker hemma finns ej att få. Vi förstår nu varför sjukhuset ser ut som det gör, för att det finns inte material och pengar tillgängligt. Vi åkte till Ndola för att titta på material att renovera med igår, för att få en uppfattning. Det finns i princip ingenting och det som finns har alla samma av. Här finns inga takstolar, alltid får spikas eller löddas samman själv. Här finns endast tunna fiber skivor att ha som innertak, vilket är riktigt kass när det regnar in så mycket som det gör. Bra golv till sjukhus finns inte, yttertak är en sorts simpel galvaniserad plåt som gäller, inga valmöjligheter. Men så är det och det är bara att acceptera.

Idag var det avskedsfest för syster Erna, den tyska barnmorskan som har varit här i fem år och levererat över 1000 ungar. Fick föresten se ett par nyfödda idag, vi besiktigade maternity delen. Fantastiskt söta!! Så festen idag var väldigt intressant, det var sjukhuset som ville visa sitt tack. Det fanns ett bord längst fram där alla viktiga satt med vit duk och blomsterdekorationer. Sen satt alla andra en bit iväg på rader på träbänkar utan bord. Det var dans och sång, alla älskar att dansa! Sen åt vi grillat och sallader (kål). Alla dricker läsk, det är det man bjuder på för att visa att man har pengar. Cola och fanta. Ingen dricker alkohol inför andra eftersom det är en mission. Och man ber inför varje måltid och inför folk som ska lämna. Säger att herren kommer hjälpa dem hem trygga. Jag tror att det är bra med religion här, det ger folk hopp om en bättre framtid.

Nu ikväll har vi flyttat till eget hus jag och Björn, så jag har vuxensängen och Björn sover i ett barnrum. Det ska komma sju svenskar imorn som behövde gästhuset så vi fick denna lyxiga (i Zambiska mått mätt!) villa i vår besittning! Tyvärr ska vi inte sova här så många nätter men det gäller att njuta så länge man kan. Imorgon ska vi köra jeep med britterna till ett chimpans hem och bo över där! Ska bli riktigt kul med lite äventyr!

Stor kram!

Ps. allting blir lite efter då internet är så dåligt. När jag lägger upp detta har vi redan varit på chimpans centrum, men jag ska skriva om det ikväll så ni får det en annan dag!

Nya dagar har gått men tiden här går så långsamt att vi blir helt paralyserade. Idag har vi varit här en vecka, vilket som känns som en evighet. Det är ett så stort steg tillbaka i tiden, jämfört med vardagen i Sverige, vilket gör att man många gånger blir både arg och frustrerad. Vi är ute och springer i buschen varje morgon, vilket gör att vi vaknar, blir av med energi och får träffa massor av vanliga människor. Vägarna är sand och bland alla barn vi träffar har i princip ingen hittills haft några skor. Folk på landsbygden är så fattiga och barnen får endast i sig majsgröt. Varje familj har ca 8 barn och ibland fler pga att tex mammans syster dog i HIV så den familjen fick ta hand om hennes barn med. De allra flesta har inte rinnande vatten i sina lerhyddor, inte heller elektricitet. Så kvinnan ska laga mat varje dag utan kylskåp. Inte konstigt att det blir mycket majsgröt.

Igår var det söndag och vi gick i kyrkan en stund, det var en häftig upplevelse. Alla klär upp sig i sina bästa kläder, om de ens har mer än ett par, och kvinnor och män sitter för sig på varsin sida. Stora körer sjunger och dansar. Efter en timme blev det lite enformigt men vi blev framkallade för de ville hälsa oss välkomna hit och visa sin uppskattning. På eftermiddagen vinkade vi hejdå till William från Tanzania och Joseph från Kenya. Tråkigt när folk åker, inte allt för många att prata med om kvällarna.

Vi ska göra klart inspektionen denna vecka och i mitten på nästa vecka åka ner till Victoria falls och gå på safari. Ska bli spännande!

Idag gick vi igenom Childrens ward , varje gång vi går ner till sjukhuset och inspekterar kommer vi in i en nedstämd fas. Det är så illa. Det är så äckligt att jag många gånger känner för att spy, och i den miljön ligger sjuka barn och ska bli friskare. I denna avdelningen hade termiter byggt bon på golven och på utsidan har de byggt sig upp längst väggarna. Hur kan man låta något gå så långt??

Annars skriver vi på vår uppsats och spelar spel, solen går ner runt 18 så efter det går tiden framåt i sakta mak. Vid den tiden längtar vi alltid hem!

Ta hand om varandra hemma så ses vi snart!

Stora kramar

Alright, mpongwe. Jag känner så många olika känslor på samma gång. Vi pratade precis med ett brittiskt par som är här på helt egen vilja för att arbete som läkare i ett halvt år, otroligt. De berättar allt för oss och det är vidrigt hur det går till. Just nu finns det ingen afrikansk läkare på sjukhuset, det är de 2 och 1 svensk barnläkare, som sköter allt. Och folk dör om de inte får hjälp. En dag i veckan körs de mest sjuka patienter till Ndola, en stad 2 timmar iväg, där de kan få bättre vård. Men de har bara råd att köra en gång i veckan så det är på onsdagar. Om man då kommer in dödsjuk på fredag eller lördag är man i princip död på onsdag när bilen går. Han fick tårar i ögonen när han berättade och jag är mållös. Men det är inte bara elände. Här finns massor av hopp och glädje!

Igår var vi på en fantastisk middag hos Mr Ts familj! Han har en drös med barn och alla var där. En afrikansk läkarfamilj som flyttat (hejdå middag för dem), de två pensionerade svenskarna (kvinnan har läppstift och pärlörhängen i buschen!), de två brittiska hjältarna (sjukt söta, nygifta!), en äldre tysk nunna med enorma bröst som levt här i 5 år (barnmorska), ett äldre par där han är andra generation afrikan med svenska rötter och hon är vit sydafrikan, en ung välklädd kenyan och en äldre herre från Tanzania. Också hundvalpar som jag kelade med hela kvällen. Vi fick massor av god mat, kyckling, ris, sås och deras majsgröt. Majsgröt är verkligen inte gott, det är ett faktum, men det är billigt och många häromkring lever i princip enbart på det. Livet är hårt ibland.

Idag skulle vi hämta ytterligare 2 svenskar som skulle komma till Ndola flygplats, vi följde med pastorn i hans bil för vi behövde ta ut mer miljoner från banken och handla mat. Det tog HELA DAGEN. African time! En ständig väntan, här gäller det att ha tålamod. Men vid 18 var vi hemma igen och gjorde spagetti och köttfärssås. Hur gott som helst!

Nu ska jag lägga mig min tredje natt under myggnätet, imorgon är det jobb hela dagen som väntar. Massor att göra.

Ha de finfint, jag ska göra mitt bästa!

Ps. en sak ni kan bli avundsjuka på är vädret, det är alldeles perfekt. Det är varmt och soligt men en svag bris som gör det behagligt och sådär löjligt perfekt! Bästa vädret, TACK!

Kraaaaaaaaaaaam

En dag till har gått utan internet så jag ska berätta snabbt om den, det började med att jag och björn sprang en runda på grusvägar mellan hyddor och hälsade på små barn som alla så sött skriker: Halloooo, how are u? på repeat! Påväg tillbaka till sjukhuset ser vi en mamma komma gående skrikandes och gråtandes med sällskap av andra, efter henne kom någon sjuksköterska med en bår täckt av ett svart täcke. Mpongwe hade förlorat en person.

Halv nio träffade vi en ung kille som är ledare för en sorts snickerifabrik på missionen, han visade oss runt i en del på sjukhuset. Vi pratade med massor av folk och fick se både det ena och det andra. Man vet det innan men det är ändå en chock, folk har ett jävligt tufft liv. På em fick vi en visning runt operationssalen iklädda gröna läkarkläder och vita tofflor. Jag har aldrig i mitt liv sett något liknande, de lever i en katastrof och där opereras man. Mögel och svart svamp växer som ogräs i taken, golven är spruckna, kranar läcker, fönster är krossade, vi ser inget slut på allt som skulle kunna göras. Men Zambianerna själva har inga resurser och ingen kunskap, vilket är frustrerande och upprörande. Vi fick fika hos den sydafrikanska kvinnan, Stella, som vilken fika som helst hos vilken mormor och morfar som helst, vi blir omhändertagna väl! Nu har vi ätit fiskpinnar, potatis och avokadosås och snart ska vi gå över till britterna och spela en sväng yatzy. Tid finns det massor, stress finns det ingen.

Så är det här i buschen!

Tjohej!

Ok, var ska jag borja. Det ar tusen nya intryck, dofter och kanslor men overlag kanns allt annorlunda och bra. Vi borjar kanna att det kanns mer ok nu efter en natt. det var en latt chock igar nar vi kom fram. Men det tror jag alla gar igenom. Hoppas jag!

Flyget ner gick super, vi fick resa forsta klass till london da vi fran borjan satt allra langst bak, men nagon blev dalig och behovde ligga ner, sa vi belv flyttade till forsta parkett. for att vi var sa snalla och sammarbetsvilliga fick vi champagne! har aldrig kant att en flygresa var sa enkel och bekvam. =)
Resten av resan, fran london till lusaka, tittade vi pa film, at kyckling och snackade med skottarna bredvid!
Framme pa lusaka flygplats hamtade Mr Tuesday oss. Han var valkladd och det var valdigt trevligt att antligen fa traffa honom! Vi hamtade en kille fran kenya och en man fran tanzania pa vagen som ocksa skulle med. De var underbara manniskor och vi fick tusen historier berattade medan vi vantade pa att Mr T skulle utratta sina arenden i huvudstaden. Resan ut pa landet var spannande. Afrika ser precis ut som pa alla galor och bilder man ser, det ar rod sand, torrt och hyddor med stratak. Vi letade lejon men det fanns bara i nationalparkerna, attans!
Val framme i Mpongwe var nar chocken slog oss. Men vi ska vara tacksamma som far chansen att vara har och lara oss nagon for framtiden, och respekten for manniskor som lever har (voluntarer) kommer bli enorm, det ar den redan.
Vi har atit pasta och tonfisk till lunch, ikvall ska vi till Mr T pa middag i deras hus. Bilder blir svart att visa just nu da internet ar segare an segast. Men jag kan iaf skriva och det ar bra det!

Ta hand om er!
Vi hors snart, Kramas!!

jag aker imorn. det kanns galet, spannande, laskigt och svart att forhalla sig till. men de kommer ga bra, det vet jag!

det har varit mycket luncher, fikor och middagar for att hinna mysa med alla godingar innan vi aker. idag har jag tex hunnit med lunch med kusinerna pa radmansvangen, underbart!, josefine, arik och bjorn pa fika och jill min sill och david pa middag! har atit soppa hela dagen, det kanns att det ar host nu. lite dumt att aka ifran den fina hosten. men men. nu ska jag kramas med min stora karlek och saga fina ord. sista chansen.

sa far vi se om jag far en blund inatt eller ar alldeles for nervos.

Vi ses i AFRIKAT!

Puss och tack for att ni finns!!!

det hander sa mycket i mitt fantastiska liv. vi har precis flyttat fran vart fina roda hus vid sjon i tjornarp till en mitt i stan lagenhet i malmo. carolines gamla, de ar sa fint har och vi har fatt det super!

pa sondag aker vi till zambia for att gora ex-jobb. galet. jag ska forsoka skildra vad jag ser och hor och skriva av mig!

Wej!