lindar00s

Alright, mpongwe. Jag känner så många olika känslor på samma gång. Vi pratade precis med ett brittiskt par som är här på helt egen vilja för att arbete som läkare i ett halvt år, otroligt. De berättar allt för oss och det är vidrigt hur det går till. Just nu finns det ingen afrikansk läkare på sjukhuset, det är de 2 och 1 svensk barnläkare, som sköter allt. Och folk dör om de inte får hjälp. En dag i veckan körs de mest sjuka patienter till Ndola, en stad 2 timmar iväg, där de kan få bättre vård. Men de har bara råd att köra en gång i veckan så det är på onsdagar. Om man då kommer in dödsjuk på fredag eller lördag är man i princip död på onsdag när bilen går. Han fick tårar i ögonen när han berättade och jag är mållös. Men det är inte bara elände. Här finns massor av hopp och glädje!

Igår var vi på en fantastisk middag hos Mr Ts familj! Han har en drös med barn och alla var där. En afrikansk läkarfamilj som flyttat (hejdå middag för dem), de två pensionerade svenskarna (kvinnan har läppstift och pärlörhängen i buschen!), de två brittiska hjältarna (sjukt söta, nygifta!), en äldre tysk nunna med enorma bröst som levt här i 5 år (barnmorska), ett äldre par där han är andra generation afrikan med svenska rötter och hon är vit sydafrikan, en ung välklädd kenyan och en äldre herre från Tanzania. Också hundvalpar som jag kelade med hela kvällen. Vi fick massor av god mat, kyckling, ris, sås och deras majsgröt. Majsgröt är verkligen inte gott, det är ett faktum, men det är billigt och många häromkring lever i princip enbart på det. Livet är hårt ibland.

Idag skulle vi hämta ytterligare 2 svenskar som skulle komma till Ndola flygplats, vi följde med pastorn i hans bil för vi behövde ta ut mer miljoner från banken och handla mat. Det tog HELA DAGEN. African time! En ständig väntan, här gäller det att ha tålamod. Men vid 18 var vi hemma igen och gjorde spagetti och köttfärssås. Hur gott som helst!

Nu ska jag lägga mig min tredje natt under myggnätet, imorgon är det jobb hela dagen som väntar. Massor att göra.

Ha de finfint, jag ska göra mitt bästa!

Ps. en sak ni kan bli avundsjuka på är vädret, det är alldeles perfekt. Det är varmt och soligt men en svag bris som gör det behagligt och sådär löjligt perfekt! Bästa vädret, TACK!

Kraaaaaaaaaaaam

En dag till har gått utan internet så jag ska berätta snabbt om den, det började med att jag och björn sprang en runda på grusvägar mellan hyddor och hälsade på små barn som alla så sött skriker: Halloooo, how are u? på repeat! Påväg tillbaka till sjukhuset ser vi en mamma komma gående skrikandes och gråtandes med sällskap av andra, efter henne kom någon sjuksköterska med en bår täckt av ett svart täcke. Mpongwe hade förlorat en person.

Halv nio träffade vi en ung kille som är ledare för en sorts snickerifabrik på missionen, han visade oss runt i en del på sjukhuset. Vi pratade med massor av folk och fick se både det ena och det andra. Man vet det innan men det är ändå en chock, folk har ett jävligt tufft liv. På em fick vi en visning runt operationssalen iklädda gröna läkarkläder och vita tofflor. Jag har aldrig i mitt liv sett något liknande, de lever i en katastrof och där opereras man. Mögel och svart svamp växer som ogräs i taken, golven är spruckna, kranar läcker, fönster är krossade, vi ser inget slut på allt som skulle kunna göras. Men Zambianerna själva har inga resurser och ingen kunskap, vilket är frustrerande och upprörande. Vi fick fika hos den sydafrikanska kvinnan, Stella, som vilken fika som helst hos vilken mormor och morfar som helst, vi blir omhändertagna väl! Nu har vi ätit fiskpinnar, potatis och avokadosås och snart ska vi gå över till britterna och spela en sväng yatzy. Tid finns det massor, stress finns det ingen.

Så är det här i buschen!

Tjohej!