lindar00s

Jag känner att jag börjar leva afrika nu, om man nu kan leva det. Allting går långsamt och människor har alltid ett leende på läpparna. Jag börjar gilla det. Även om jag känner att det finns så mycket som saknas här, så många självklara saker hemma finns ej att få. Vi förstår nu varför sjukhuset ser ut som det gör, för att det finns inte material och pengar tillgängligt. Vi åkte till Ndola för att titta på material att renovera med igår, för att få en uppfattning. Det finns i princip ingenting och det som finns har alla samma av. Här finns inga takstolar, alltid får spikas eller löddas samman själv. Här finns endast tunna fiber skivor att ha som innertak, vilket är riktigt kass när det regnar in så mycket som det gör. Bra golv till sjukhus finns inte, yttertak är en sorts simpel galvaniserad plåt som gäller, inga valmöjligheter. Men så är det och det är bara att acceptera.

Idag var det avskedsfest för syster Erna, den tyska barnmorskan som har varit här i fem år och levererat över 1000 ungar. Fick föresten se ett par nyfödda idag, vi besiktigade maternity delen. Fantastiskt söta!! Så festen idag var väldigt intressant, det var sjukhuset som ville visa sitt tack. Det fanns ett bord längst fram där alla viktiga satt med vit duk och blomsterdekorationer. Sen satt alla andra en bit iväg på rader på träbänkar utan bord. Det var dans och sång, alla älskar att dansa! Sen åt vi grillat och sallader (kål). Alla dricker läsk, det är det man bjuder på för att visa att man har pengar. Cola och fanta. Ingen dricker alkohol inför andra eftersom det är en mission. Och man ber inför varje måltid och inför folk som ska lämna. Säger att herren kommer hjälpa dem hem trygga. Jag tror att det är bra med religion här, det ger folk hopp om en bättre framtid.

Nu ikväll har vi flyttat till eget hus jag och Björn, så jag har vuxensängen och Björn sover i ett barnrum. Det ska komma sju svenskar imorn som behövde gästhuset så vi fick denna lyxiga (i Zambiska mått mätt!) villa i vår besittning! Tyvärr ska vi inte sova här så många nätter men det gäller att njuta så länge man kan. Imorgon ska vi köra jeep med britterna till ett chimpans hem och bo över där! Ska bli riktigt kul med lite äventyr!

Stor kram!

Ps. allting blir lite efter då internet är så dåligt. När jag lägger upp detta har vi redan varit på chimpans centrum, men jag ska skriva om det ikväll så ni får det en annan dag!

Nya dagar har gått men tiden här går så långsamt att vi blir helt paralyserade. Idag har vi varit här en vecka, vilket som känns som en evighet. Det är ett så stort steg tillbaka i tiden, jämfört med vardagen i Sverige, vilket gör att man många gånger blir både arg och frustrerad. Vi är ute och springer i buschen varje morgon, vilket gör att vi vaknar, blir av med energi och får träffa massor av vanliga människor. Vägarna är sand och bland alla barn vi träffar har i princip ingen hittills haft några skor. Folk på landsbygden är så fattiga och barnen får endast i sig majsgröt. Varje familj har ca 8 barn och ibland fler pga att tex mammans syster dog i HIV så den familjen fick ta hand om hennes barn med. De allra flesta har inte rinnande vatten i sina lerhyddor, inte heller elektricitet. Så kvinnan ska laga mat varje dag utan kylskåp. Inte konstigt att det blir mycket majsgröt.

Igår var det söndag och vi gick i kyrkan en stund, det var en häftig upplevelse. Alla klär upp sig i sina bästa kläder, om de ens har mer än ett par, och kvinnor och män sitter för sig på varsin sida. Stora körer sjunger och dansar. Efter en timme blev det lite enformigt men vi blev framkallade för de ville hälsa oss välkomna hit och visa sin uppskattning. På eftermiddagen vinkade vi hejdå till William från Tanzania och Joseph från Kenya. Tråkigt när folk åker, inte allt för många att prata med om kvällarna.

Vi ska göra klart inspektionen denna vecka och i mitten på nästa vecka åka ner till Victoria falls och gå på safari. Ska bli spännande!

Idag gick vi igenom Childrens ward , varje gång vi går ner till sjukhuset och inspekterar kommer vi in i en nedstämd fas. Det är så illa. Det är så äckligt att jag många gånger känner för att spy, och i den miljön ligger sjuka barn och ska bli friskare. I denna avdelningen hade termiter byggt bon på golven och på utsidan har de byggt sig upp längst väggarna. Hur kan man låta något gå så långt??

Annars skriver vi på vår uppsats och spelar spel, solen går ner runt 18 så efter det går tiden framåt i sakta mak. Vid den tiden längtar vi alltid hem!

Ta hand om varandra hemma så ses vi snart!

Stora kramar

Alright, mpongwe. Jag känner så många olika känslor på samma gång. Vi pratade precis med ett brittiskt par som är här på helt egen vilja för att arbete som läkare i ett halvt år, otroligt. De berättar allt för oss och det är vidrigt hur det går till. Just nu finns det ingen afrikansk läkare på sjukhuset, det är de 2 och 1 svensk barnläkare, som sköter allt. Och folk dör om de inte får hjälp. En dag i veckan körs de mest sjuka patienter till Ndola, en stad 2 timmar iväg, där de kan få bättre vård. Men de har bara råd att köra en gång i veckan så det är på onsdagar. Om man då kommer in dödsjuk på fredag eller lördag är man i princip död på onsdag när bilen går. Han fick tårar i ögonen när han berättade och jag är mållös. Men det är inte bara elände. Här finns massor av hopp och glädje!

Igår var vi på en fantastisk middag hos Mr Ts familj! Han har en drös med barn och alla var där. En afrikansk läkarfamilj som flyttat (hejdå middag för dem), de två pensionerade svenskarna (kvinnan har läppstift och pärlörhängen i buschen!), de två brittiska hjältarna (sjukt söta, nygifta!), en äldre tysk nunna med enorma bröst som levt här i 5 år (barnmorska), ett äldre par där han är andra generation afrikan med svenska rötter och hon är vit sydafrikan, en ung välklädd kenyan och en äldre herre från Tanzania. Också hundvalpar som jag kelade med hela kvällen. Vi fick massor av god mat, kyckling, ris, sås och deras majsgröt. Majsgröt är verkligen inte gott, det är ett faktum, men det är billigt och många häromkring lever i princip enbart på det. Livet är hårt ibland.

Idag skulle vi hämta ytterligare 2 svenskar som skulle komma till Ndola flygplats, vi följde med pastorn i hans bil för vi behövde ta ut mer miljoner från banken och handla mat. Det tog HELA DAGEN. African time! En ständig väntan, här gäller det att ha tålamod. Men vid 18 var vi hemma igen och gjorde spagetti och köttfärssås. Hur gott som helst!

Nu ska jag lägga mig min tredje natt under myggnätet, imorgon är det jobb hela dagen som väntar. Massor att göra.

Ha de finfint, jag ska göra mitt bästa!

Ps. en sak ni kan bli avundsjuka på är vädret, det är alldeles perfekt. Det är varmt och soligt men en svag bris som gör det behagligt och sådär löjligt perfekt! Bästa vädret, TACK!

Kraaaaaaaaaaaam

En dag till har gått utan internet så jag ska berätta snabbt om den, det började med att jag och björn sprang en runda på grusvägar mellan hyddor och hälsade på små barn som alla så sött skriker: Halloooo, how are u? på repeat! Påväg tillbaka till sjukhuset ser vi en mamma komma gående skrikandes och gråtandes med sällskap av andra, efter henne kom någon sjuksköterska med en bår täckt av ett svart täcke. Mpongwe hade förlorat en person.

Halv nio träffade vi en ung kille som är ledare för en sorts snickerifabrik på missionen, han visade oss runt i en del på sjukhuset. Vi pratade med massor av folk och fick se både det ena och det andra. Man vet det innan men det är ändå en chock, folk har ett jävligt tufft liv. På em fick vi en visning runt operationssalen iklädda gröna läkarkläder och vita tofflor. Jag har aldrig i mitt liv sett något liknande, de lever i en katastrof och där opereras man. Mögel och svart svamp växer som ogräs i taken, golven är spruckna, kranar läcker, fönster är krossade, vi ser inget slut på allt som skulle kunna göras. Men Zambianerna själva har inga resurser och ingen kunskap, vilket är frustrerande och upprörande. Vi fick fika hos den sydafrikanska kvinnan, Stella, som vilken fika som helst hos vilken mormor och morfar som helst, vi blir omhändertagna väl! Nu har vi ätit fiskpinnar, potatis och avokadosås och snart ska vi gå över till britterna och spela en sväng yatzy. Tid finns det massor, stress finns det ingen.

Så är det här i buschen!

Tjohej!

Ok, var ska jag borja. Det ar tusen nya intryck, dofter och kanslor men overlag kanns allt annorlunda och bra. Vi borjar kanna att det kanns mer ok nu efter en natt. det var en latt chock igar nar vi kom fram. Men det tror jag alla gar igenom. Hoppas jag!

Flyget ner gick super, vi fick resa forsta klass till london da vi fran borjan satt allra langst bak, men nagon blev dalig och behovde ligga ner, sa vi belv flyttade till forsta parkett. for att vi var sa snalla och sammarbetsvilliga fick vi champagne! har aldrig kant att en flygresa var sa enkel och bekvam. =)
Resten av resan, fran london till lusaka, tittade vi pa film, at kyckling och snackade med skottarna bredvid!
Framme pa lusaka flygplats hamtade Mr Tuesday oss. Han var valkladd och det var valdigt trevligt att antligen fa traffa honom! Vi hamtade en kille fran kenya och en man fran tanzania pa vagen som ocksa skulle med. De var underbara manniskor och vi fick tusen historier berattade medan vi vantade pa att Mr T skulle utratta sina arenden i huvudstaden. Resan ut pa landet var spannande. Afrika ser precis ut som pa alla galor och bilder man ser, det ar rod sand, torrt och hyddor med stratak. Vi letade lejon men det fanns bara i nationalparkerna, attans!
Val framme i Mpongwe var nar chocken slog oss. Men vi ska vara tacksamma som far chansen att vara har och lara oss nagon for framtiden, och respekten for manniskor som lever har (voluntarer) kommer bli enorm, det ar den redan.
Vi har atit pasta och tonfisk till lunch, ikvall ska vi till Mr T pa middag i deras hus. Bilder blir svart att visa just nu da internet ar segare an segast. Men jag kan iaf skriva och det ar bra det!

Ta hand om er!
Vi hors snart, Kramas!!

jag aker imorn. det kanns galet, spannande, laskigt och svart att forhalla sig till. men de kommer ga bra, det vet jag!

det har varit mycket luncher, fikor och middagar for att hinna mysa med alla godingar innan vi aker. idag har jag tex hunnit med lunch med kusinerna pa radmansvangen, underbart!, josefine, arik och bjorn pa fika och jill min sill och david pa middag! har atit soppa hela dagen, det kanns att det ar host nu. lite dumt att aka ifran den fina hosten. men men. nu ska jag kramas med min stora karlek och saga fina ord. sista chansen.

sa far vi se om jag far en blund inatt eller ar alldeles for nervos.

Vi ses i AFRIKAT!

Puss och tack for att ni finns!!!

det hander sa mycket i mitt fantastiska liv. vi har precis flyttat fran vart fina roda hus vid sjon i tjornarp till en mitt i stan lagenhet i malmo. carolines gamla, de ar sa fint har och vi har fatt det super!

pa sondag aker vi till zambia for att gora ex-jobb. galet. jag ska forsoka skildra vad jag ser och hor och skriva av mig!

Wej!