crazy år.

när jag tänker efter så förstår jag varför jag får panik varje gång jag är mer än 2 veckor i Sverige. inte panik för att jag ogillar landet, mer för att jag inte trivs och inte kommer in lika lätt i allt som förr. när man far och flyger som jag gör så försvinner människor ur ens liv, de går vidare utan en. vissa vänner stannar, vissa har ny pojkvän när jag kommer hem. saker händer ju här medans jag flyger runt och gör saker i andra delar av världen. och det är ju jättebra, så klart, alla måste leva sina liv. det blir bara så svårt att komma in i en rutin när jag kommer hem. så svårt att bara ringa helt plötsligt och säga, ska vi fika. för vad pratar man om efter så lång tid. jag blir lite nervös och tafatt och stannar hellre hemma med en kopp te.

året 2010 har varit det sjukaste hittills i mitt liv. när jag åker till Tyskland i december är det de tionde landet i år. 10. och jag har ju mer eller mindre verkligen varit i länderna och sett dem. och nu är jag hemma och svär över vintern som alla andra. ibland när jag ska sova försöker jag resa tillbaka i tankarna. till när vi badade nakna, i 10 gradigt vatten, i fjorden på Nya Zealand för att vi hade ingen dusch. eller när vi matade hajar på Fiji, eller när vi bodde på bushcamp i Noosa, Australien. eller den 4 mars när vi gick ut i Bendigo som vilken vanlig kväll som helst och jag träffade mannen i mitt liv. när vi var i Sydney på vår första resa, som var magisk. Och när han följde med mig hit för att jag skulle göra färdigt mina studier. när vi hela augusti månad levde i vårt egna, lånade, hus på landet och kunde vara bara med varandra i den grönskande svenska sommaren.

nu bor vi tillsammans.
i malmö.
vi har det helt fantastiskt, nästan varje dag.
han är den jag vill leva med.

efter det åkte jag till Zambia. en resa som var så mycket mer än en resa. det var det sista på min utbildning, en resa i tid och rum. det var många gånger en shock. allting var så annorlunda. men vi träffade många underbara människor som delade med sig av sin tacksamhet till något så litet som mat på borde varje dag.

nu är jag i ett vägskäl.
mycket kan hända inom snar framtid, så häng på!

Linda

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback