lindar00s

Nya dagar har gått men tiden här går så långsamt att vi blir helt paralyserade. Idag har vi varit här en vecka, vilket som känns som en evighet. Det är ett så stort steg tillbaka i tiden, jämfört med vardagen i Sverige, vilket gör att man många gånger blir både arg och frustrerad. Vi är ute och springer i buschen varje morgon, vilket gör att vi vaknar, blir av med energi och får träffa massor av vanliga människor. Vägarna är sand och bland alla barn vi träffar har i princip ingen hittills haft några skor. Folk på landsbygden är så fattiga och barnen får endast i sig majsgröt. Varje familj har ca 8 barn och ibland fler pga att tex mammans syster dog i HIV så den familjen fick ta hand om hennes barn med. De allra flesta har inte rinnande vatten i sina lerhyddor, inte heller elektricitet. Så kvinnan ska laga mat varje dag utan kylskåp. Inte konstigt att det blir mycket majsgröt.

Igår var det söndag och vi gick i kyrkan en stund, det var en häftig upplevelse. Alla klär upp sig i sina bästa kläder, om de ens har mer än ett par, och kvinnor och män sitter för sig på varsin sida. Stora körer sjunger och dansar. Efter en timme blev det lite enformigt men vi blev framkallade för de ville hälsa oss välkomna hit och visa sin uppskattning. På eftermiddagen vinkade vi hejdå till William från Tanzania och Joseph från Kenya. Tråkigt när folk åker, inte allt för många att prata med om kvällarna.

Vi ska göra klart inspektionen denna vecka och i mitten på nästa vecka åka ner till Victoria falls och gå på safari. Ska bli spännande!

Idag gick vi igenom Childrens ward , varje gång vi går ner till sjukhuset och inspekterar kommer vi in i en nedstämd fas. Det är så illa. Det är så äckligt att jag många gånger känner för att spy, och i den miljön ligger sjuka barn och ska bli friskare. I denna avdelningen hade termiter byggt bon på golven och på utsidan har de byggt sig upp längst väggarna. Hur kan man låta något gå så långt??

Annars skriver vi på vår uppsats och spelar spel, solen går ner runt 18 så efter det går tiden framåt i sakta mak. Vid den tiden längtar vi alltid hem!

Ta hand om varandra hemma så ses vi snart!

Stora kramar